Vem var Anne Frank?
Det är fredag den 12 juni. Klockan är sex på morgonen och Anne är klarvaken. Det är hennes födelsedag och hon fyller tretton år.
Året är 1942. Det är krig. I mer än två år har Holland nu varit ockuperat av tyskarna. Familjen Frank är judar. Judar diskrimineras och förföljs av tyskarna. Det blir allt svårare för judar att föra ett normalt liv, men idag tänker inte Anne på sånt.
Klockan sju smyger hon sig in i föräldrarnas sovrum. Sedan samlas hela familjen i vardagsrummet där Anne får packa upp sina födelsedagspresenter. Det är mycket Anne får idag: böcker, ett pussel, en brosch, godsaker och åtskilligt annat, däribland en vit och rödrutig dagbok med styva pärmar och lås. Anne blir jätteglad. Dagboken är hennes käraste present. Hon beslutar sig för att låtsas att dagboken är hennes bästis som hon kan anförtro sina allra hemligaste tankar åt. Hon döper henne till Kitty.
Familjen Frank
Den 12 juni 1929 föds Anne i staden Frankfurt i Tyskland. Fyra år senare flyttar Anne, hennes syster och mamma till flickornas mormor i Aachen, nära den holländska gränsen. Deras hemstad Frankfurt skulle de aldrig igen få se. Familjen Frank bestämmer sig tillslut för att lämna Tyskland, därför att Hitler vidtar allt fler och strängare åtgärder mot judar. De är rädda för framtiden. Familjen flyttar till Holland. Där börjar Anne i skolan, först i en Montessoriförskola helt nära hemmet, sedan i "storskolan", där också hennes syster är elev.
Efter sommarlovet 1941 får judiska barn veta att de måste gå i en judisk skola med enbart judiska lärare och helt åtskilda från sina icke-judiska jämnåriga. Anne och hennes syster skriver in sig i det judiska läroverket i Amsterdam. I sin dagbok den 15 juni 1942 skriver Anne: "Judeförföljelse följde på judeförföljelse. Judarna måste bära judestjärna. Judarna måste lämna ifrån sig sina cyklar. Judarna fick inte åka spårvagn. Judarna fick inte längre åka bil inte heller privatbil. Judarna fick handla bara mellan tre och fem och då bara i judiska affärer med skylten "Judisk butik". Judarna fick inte visa sig på gatan efter klockan 8 om kvällen...Så framlevde vi vårt liv och fick inte ditt och inte datt. Jopie säger alltid till mig: "Jag vågar inte längre göra någonting, jag är rädd att det är förbjudet."
Huset på Prinsengracht (Gårdshuset)
I juli 1942 bestämmer sig familjen för att gå under jord. Anne tar sin skolväska och börjar packa ner saker i den, först dagboken, sedan sina pennor, näsdukar, skolböcker, en kam och några brev. Dagen därpå kommer Annes mamma och väcker henne. Det är dags. Katten Moorthe är den enda som Anne tar farväl av och familjen Frank bad grannarna, som hjälpte dem med flytten till den underjordiska adressen, att ta hand om katten. Våningen lämnar de efter sig i en enda röra: matrester kvar på bordet, obäddade sängar. Allt tyder på att de lämnat hemmet i största brådska.
Först när de står ute på gatan den här måndagsmorgonen berättar föräldrarna för Anne om hela planen att gå under jord. I flera månader har de flyttat över saker till huset på Prinsengracht. Att det tillslut blev en förhastad flyttningen var för att Margot, Annes syster, blev uppropad att skickas till koncentrationsläger. Deras hemliga bostad är inhyst i det hus dit Ottos (Annes pappa) firma redan hade flyttat. De enda personer som vetat om saken är medarbetarna Victor Kugler, Johannes Kleiman, Miep Gies och Bep Voskuijl.
Dagarna efter inflyttningen gör Anne sig bekant med varje vrå av den hemliga bostaden. Av rädsla för att bli upptäckta, rörde de sig så tyst som möjligt under dagarna och talade med dämpade röster. Den enda kontakten med yttervärlden gick via de fyra vännerna som handlade mat, skaffade böcker och berättade om vad som föregick i Amsterdam.
För Anne hade bärlden blivit mycket liten: ett par rum och ett vindsfönster. Därför blev hon glad när familjen Van Pels flyttade in den 13 juli. Familjen bestod av far, mor och sonen Peter som var femton år. Peter tog även med sig sin katt Mouschi. Det blev hemtrevligare i huset, tyckte hon, och inte lika tyst. Dagarna gick. Dagarna blev till veckor och veckorna till månader. Anne, Margot och Peter pluggar och läser mycket, eftersom de har stora förhoppningar om att få börja skolan snart igen.
Den 10 november 1942 utökas deras krets med en åttonde person. När sällskapet får höra om de hemska judeförföljelserna där ute så bestämmer de sig för att ta in en person till. De väljer någon som de redan känner väl; Fritz Pfeffer. Anne lyssnar förfärat på det som han har att berätta om yttervärlden: "Otaliga vänner och bekanta har förts bort för att möta ett fruktansvärt öde. Kväll efter kväll susar de gråa och gröna militärbilarna genom gatorna. De "gröna" (det är tyska SS) och de "svarta" (den holländska nazi-polisen) letar efter judar. De ringer på varenda dörr och frågar om det bor judar där. Om det gör det tar de hela familjen, om inte så går de vidare. Ingen kan undgå sitt öde, om han inte går under jorden...Alla måste med, gamla, småbarn, havande kvinnor, sjuka, alla måste med i dödsdansen!" (19 nov 1942).
Ingången till den hemliga bostaden
Den 16 juli 1943 upptäcker invånarna i Gårdshuset till sin förskräckelse att det har varit inbrott i Gatuhuset. Både huvudingången och porten till magasinet är uppbrutna med bräckjärn. När Johannes Kleiman senare kommer till kontoret så upptäcker han att två kassaskrin saknas. Dessutom så har inbrottstjuvarna plockat med sig ransoneringskuponer värda 150 kilo socker. Alla blir nu rädda att inbrottssjuvarna ska har märkt att Gårdshuset är bebott och anmält saken. Men dagarna går och ingenting händer.
De försöker föra ett så normalt liv som möjligt, men dagarna är oändligt långa. Hur länga kommer kriget att pågå? Ovissheten började göra dem otåliga. Den 8 september 1943 så vaknar ett hopp hos dem. I radion så hör de att Italien, Tysklands bundsförvant, har förklarat sig besegrad av de allierade. Kanske kommer kriget att ta slut nu?
Åren går och 9 april 1944 blir det ännu ett inbrott i Gårdshuset. Alla blir stela av skräck, men även denna gång så slutade allting bra. Den 6 juli samma år, så kommer nyheten i radio om att de allierade har invaderat Normandie i Frankrike. Anne jublar : "Skulle verkligen den länge efterlängtade befrielsen närma sig? Befrielsen, som man har talat så mycket om, som är alltför underbar, alltför sagolik för att nånsin kunna bli verklighet?". Den 12 juni 1944 fyller Anne femton år. I nära två år har nu hon och de andra sju bott instängda.
Den 4 augusti 1944 blir de upptäckta
Det har förblivit en gåta vem det var som angav Gårdshusets invånare för tyskarna. Alla åtta skickades till Auschwitz-Birkenau i Polen. Efter att familjerna blivit bortförda så återvände Miep och Jan Gies till Gårdshuset och fann det i en obeskrivlig röra. På golvet låg Annes dagbokspapper utspridda. Dem tog de med sig tillsammans med en del andra papper och böcker, däribland familjen Franks fotoalbum.
Otto Frank (Annes pappa) blir den enda som överlever. Han var kvar i Auschwitz när ryssarna befriade lägret den 27 januari 1945. Den 3 juni 1945 kunde Otto återvända till Amsterdam. Han begav sig raka vägen till Miep och Jan Gies. Återseendet rymde både glädje och sorg. Han berättade att hans fru var död, men att han hyste gott hopp om att Anne och Margot fanns i livet. Otto bodde en tid hos paret Gies och varje dag försökte han ta reda på vad som hänt sina två döttrar. Efter nära två månader får han reda på att varken Anne, eller Margot, hade klarat sig. Hela tiden hade Miep Annes dagböcker i säkert förvar, med tanke på att en gång kunna återlämna dem till henne. När det nu var ett faktum att Anne var död tog Miep fram dagböckerna och överlämna dem till Otto.
Ett uppslag ur hennes dagbok
Otto renskrev allting på maskin och började leta efter en utgivare. Sommaren 1947 utkom Anne Franks dagbok i en första upplaga på 1500 exemplar. Tack vare Ottos och Mieps insatser så kunde äntligen Annes dröm om att bli författare gå i uppfyllelse.
Annes dagbok har blivit världsberömd. Idag finns den översatt till femtiofem olika språk och har sålts i mer än tjugo miljoner exemplar. Över hela världen finns gator och skolor uppkallade efter Anne Frank. För många människor har Anne Frank blivit en symbol för de sex miljoner judar som under andra världskriget utrotades av tyskarna.
Otto Frank kom att ägna återstoden av sitt liv åt att göra sig till talesman för Anne och en förkämpe för hennes idéer och ideal. 1979, året innan han dog, skrev han: "Ingenstans i sin dagbok talar Anne om hat. Hon skriver att hon trots allt tror på det goda hos människan. Och att hon efter kriget vill verka för världen och mänskligheten. Hennes målsättning har jag försökt göra till min. Jag har fått mottaga tusentals brev. Särskilt unga människor ställer oupphörliga frågor om orsaken till att så ohyggliga saker har kunnat hända. Jag har besvarat deras frågor efter bästa förmåga. Och jag slutar ofta med att säga: jag hoppas att Annes bok ska kunna hjälpa dig att, nu och allt fragment och var du än befinner sig, verka för frid och fred mellan människor."
"Jag behåller mina ideal, för trots allt
så tror jag fortfarande att människor
är riktigt goda i hjärtat"
- Anne Frank